Spillror ifran det forgangna tiden ar nu. Ensamhetens varld dar lever vi, med allting som samlats pa hog runt omkring oss, for standigt vart inre mot storning och disharmoni. Alla drommare som vet nagonting annat har fel. Det kanske ar sa att man ar vilseledd. Varfor finnas har till ingen nytta? Tiden gar lidande min sjal far vidare i drommen.
Sokandes svar i en dimma som praglas av vilsenhet och ofullstandigt liv. Dar morallosa manniskor tar vid och tanken blir till en kansla av maktloshet tvivel och likgiltighet. Da, vi rakas och samlas till fest for forstand bortom en hycklandes, gycklandes, abrakadabra varld.
I ljuset fran min lykta Ser jag skuggan utav sorg, Drommar som har slocknat Ifran ett liv som haft sin tid. Inte kan jag sta och se pa Da vi flyr, Verklighet och sanningar Dar moralen ar fantasi.
Det ar ju du sjalv som valjer, Det ar ju du sjalv som svaljer, Deras sagor och logner och fjask.
Ar det sant att aven de som talar Hogt starkt och ratt Planterar doda blommor? Da kan det inte vara latt For manniskan att tro Pa Gud att han ar stor, Nar tystnaden breder ut sig I huset dar hon bor.
Det ar ju du sjalv som valjer, Det ar ju du sjalv som svaljer, Deras sagor och logner och fjask.
Kung Bore ar dod Och varen, den nyvalde Ar folkets hjalte. Visioner fods Och det ar dags att befolka Sina massiva luftslott. Livets panorama, Hallucination, jag har Langtat nagot sa granslost. Ge mig evig insyn In i drommarnas land, Forst da blir jag lycklig.
Det finns en sol som ar storre an mitt leende Det finns en sol som ar storre an mitt hat Det finns en sol som ar storre an mitt leverne Men ingen sol ar storre an mig slack mig
Levgossen talar vanskapt sprak och tidforsen skriker gallt sin vag, avgrunden stangs och bilder dor. Allting tar vid skogsranden slut... ...varlden bakom skogsranden borjar dar tornrosen sliter sig fast vid din buk och ger sjalen ingen vila da sagnen ar skapt och tiden att tanka och tala dor ut - ingen skola mer leva i dvala.
Den oerhorda gronskan dessa sista somrar. Smala bjorkstammar skymtande som knippen av begar. Kvinnorna fodde barn pa barn utan att forsta varfor. Inga hander kunde vissna. Havet stillande, Sjoarna sjong. Dikena frustade av alggras. Vagarna lyste alldeles vita, men inte av skrack. Vita av sina drommar. Langs akrarna bla forgetmigej. Men ingen skulle minnas oss. Vi var de sista.
